Ingenting

Jag har ingen fantasi. För första gången vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Mer än att alla trevliga killar börjar pluppa fram, precis om snödropparna på våran tomt, nu när det börjar bli vår. Very nice!

Ha en fantastisk dag, det är strålande sol!

Mystiska viskningar och komplimanger

På tåget. Hamnade mitt emot en äldre kvinna, närmre sextio, men ändå inte en tant. Hon satt och pratade för sig själv, men som om hon inte hade någon kontroll över att hon gjorde det. Bara satt och viskade det hon tänkte ungefär. Varje gång jag försökte titta på henne (för hon satt och sneglade på mig) var det som om hon svävade iväg någon annanstans. När vi nästan är framme vid slutstationen säger hon helt plötsligt, fullt normalt.

-"Ursäkta men vilka tuffa skor du har, är dom köpta i här i Sverige?"

Döm om min förvåning, inte för att hon frågar om ett par skor, men för att det kanske inte riktigt är vad äldre damer brukar tycka om mina skor. Jag däremot älskar dem, och damen, du har bra smak ;) Det är ett par grön/vita Missy-adidas-respect-sneakers. Ett par streetskor alltså. Ärligt talat, jag har aldrig ägt ett fräckare par skor, undantagsfallet är ett, mitt hemliga vapen, som även det kan mäta sig med detta par.

Frågor

Vad borde jag göra? Vad ska jag framhäva? Hur mycket förväntas av mig? Hur långt ska det vara? Hur mycket kan jag blanda för att få med det jag vill utan att det bara blir en stor röra? Uttnytja rummet? Spänst? Glädje? Svårighet? Uttryck? Vad säger jag? Varför jag? Ett år, vem tror jag att jag är? Hur stora tekniska färdigheter behöver jag? Vem frågar man? Vad får man för svar? Framhäv dig själv? Vem är du? Vad vill jag? Exakt vad vill jag? Måste jag veta det? Jag vet inte...

Jag får inga svar. Inte förrns jag står där. Efteråt, då man vet hur det gick kan man säga vad som gick fel eller rätt. Precis som i allting annat i livet. Man måste prova, måste hoppa och tro att man kan flyga. Tro på sig själv. Det är bara göra det bästa av situationen. Inga regler = inget rätt eller fel. Bara bra eller dåligt? Vad är bra? Vad är dåligt? Jag vet inte...

Ni ska få en sångtext av mig, den är störtskön.

"I det lilla landet där vi lever
kommer det folk från överallt.
Från Kiruna i norr till Trelleborg,
från mitten i Södermalm.
Här har vi svart man, gul man, brun och vit.
Här har vi fattig man, medel man och superrik.
Vi har taxichaufförer, bankdirektörer.
Nån tjänar klöver men andra står över.
Men det vi behöver är mera varandra,
Vi cirklar i samma förlegade anlag.
Så närma dig någon och ge din hand
Närma dig någon, nu e din chans.
Snacka me din granne så bryter vi takterna i landet
Om inta makten tar sig samman
så måste vi tappert stå tillsammans.

För det spelar ingen roll varifrån du kommer
Det handlar om vart du är.
Oavsett vad som hänt förut nu handlar det om vad som sker.
Det händer nu, inte sen, vi suddar ut ett problem.
För om vi går runt och runt så upprepar sig på nytt historien.
Men det spelar ingen roll hur du ser ut
du är ju byggd av blod och ben.
Vi suddar ut ett problem, gör det nu, inte sen.
Suddar ut ett problem, gör det nu, inte sen.

För det är inget sätt att leva med bostadsmarknad segregerad.
När inkomskskillnad separerar försvinner viljan att integrera
När till och med skolan blir uppdelad för många personer isoleras
Kommer våran tro att tolereras, kommer våra toner ens få spelas?
jag tycker att röster måste höjas en hel del saker måste sägas.
Men det är snart för svårt att väja, men det är klart man hoppas
Heja Sverige du gammla du nya.
Där vissa är fångar men andra är fria.
Sverige, med varmare kyla
så hur kan vi låta den marknaden styra?
Sverige, vi kan inte lipa och skrika för vi är mer lika än unika.
Men Vi måste ändra det det med världen
När man dömer människor efter färgen./.../

/.../ albaner, syrianer, greker, afghaner, sydkoreaner, kinerser, japaner.
palestinier, irakier, perser, turkar, rumäner, kroater och serber.
Peruaner, chilienare, spanjorer, tyskar, finnar, italienare, fransoser, ryssar.
Engelsmän och australier, etiopier och somalier.
Svennar och blattar, långa och korta,
männen i hattar är många och ofta
vi missförstår, vi bara skyndar på, missar så mycket så, vi inte lyssnar på./.../"

(Timbuktu - nu)

Trötthet, pinsam tystnad och tussilago

Dagen har varit kantad av mycket. Det började med några timmar på jobbet. Träffade den nyanställde, mycket trevlig tjej :) Däremot är det alltid fascinerande, den tystnad som uppstår när man själv står bakom kassan och mamman på andra sidan disken skriker och gormar åt sina ungar för någonting man själv inte skulle gå i taket för. Det uppstår en så jobbig och påtaglig spänning. Jag kan inte säga något, det är lite att undergräva hennes auktoritet som mamma. Hon ska ju givetvis inte heller behöva förklara sig själv för ett kassabiträde. Så varför denna pimsamma tystnad?

Åkte in till träningen idag, såg små tussilagosar :) Jag är så lycklig! Men jag är trött, jag märker det. Jag behöver en paus i det konstanta slitandet och presterandet. Trött på småsaker. Det eviga strechandet, dansvärldens ytliga människor, bara fysiskt sliten. Påsklov tänkte jag. Sure, träning måndag till torsdag och jobb onsdag till måndag.

Nu ska jag i alla fall in och fika med tjejerna!

Tänkvärt

- Är du säker på att du saknar det du söker?

Utmattad

Är det redan torsdag? Det är inte sant vad fort tiden går! Jag börjar bli trött nu. Yr, utmattad, stresad, förvirrad, illamående. Det är fjärde natten i rad jag drömmer om helt sjukt osamanhängande grejer. Jag sover inte ordentligt utan vaknar av de mest konstiga tankar. Natten till onsdagen kommer jag inte ihåg vad det var längre, men det var sådär att jag vaknade stressad på morgonen. Natten till idag? Vill jag ens tänka på det?

Det hela började med att vi var nere på parkeringen vid vår mataffär, jag och tre kompisar. En av dem berättade att hon hade fått cancer- det var fruktansvärt! De andra två var två killkompisar som skulle ner på festival och hade klätt sig som vikingar och tatuerat in hängslen på kroppen för att de skulle se mer vikinga-aktigt ut. (?) Därefter hamnade jag i en stuga någonstans och satt och tittade ut genom fönstret. Det kom en tjej ridande på en häst upp för backen. Hästen stegrade sig och landade på henne när hon föll av. Hon var tvungen att komma in och torka bort sitt näsblod. Vi pratade lite om ridning tills jag var tvungen att gå iväg på min danslektion. Vi hade jazz som inte var jazz och alla var klädda i jättekonstiga kläder, som balettkläder fast ändå inte. Lärare var Bette Middler och hon sjöng medans vi dansade. återigen färdas jag, till jobbet, vi skulle plocka undan disk från en catering. All disk kom med tunnelbanan så vi var tvugna att ta alla de stora vagnarna och köra upp dem genom underjordiska hissar.

Jag börjar fundera är det något fel på mig? Vanligtvis drömmer jag inte såhär mycket och inte såhär konstigt så nu börjar jag faktiskt fundera över vad det beror på. Kanske jag behöver dansuppehållet nästa vecka? Kanske har jag både jobbat jättemycket samtidigt som jag ska hinna dansa? Kanske är jag omedvetet uppe i varv? Kanske jag börjar känna en viss press inför allt som ska fixas till antagningarna? Solon, personbevis, hälsoundersökningar, svar på intervjuer. Det är så mycket som rör sig i mit huvud angående antagningarna och min framtid att jag tror att bara det skulle räcka med att göra en vanlig människa förvirrad. Jag kanske borde ta och ösa ur mig alla mina tankar ang. de stundande proven. Ja, varför inte. Men inte nu, inte i detta inlägg.

Jag måste nog kanske lugna ner mig, ja, bara andas, känna det går bra, jag behöver inte tänka på allting nu. Ja det ska jag göra idag.

Over and out

Stress och små mirakel

Jag hade all tid i världen på mig. 15 minuter. Det var lugnt, jag skulle ju bara klä på mig och gå till bussen. Så såg verkligheten ut innan jag insåg att mitt månadskort gick ut igår, att jag var tvungen att ta ut pengar innan jag kunde gå in och fixa ett nytt (eftersom affären ännu är i det primitiva vi-tar-inte-kort-stadiet) och att det med största sannolikhet skulle vara jordens kö då hela högstadiet har lunchrast runt elva och ingen vill ha skolans lapskojs utan hellre satsar på en chokladboll. Hela kostcirkeln ;)

Så, vad gör jag. Det värsta, något jag verkligen hatar att göra, framförallt om jag måste starta dagen med det. Jag stressar. Jag vet att det är vardag för många men personligen förstår jag inte hur man står ut. I vilket fall som helst rusar jag ner till bankomatkön med träningsbagen över axeln. Och det är kö. 15-åriga fjortiskillar som tror de äger världen.
-"Snälla, min buss går om åtta minuter och jag behöver verkligen köpa ett nytt månadskort, kan jag inte få smita före?"
Hör och häpna, varenda högstadiekille säger vänligt "jovisst". Så mycket för mina fördomar.

Rusar in i affären, kan turen hålla i sig? Ja, det står endast en man i kön. Men nej, han tar extreeemt lång tid på sig medans han funderar över allt från vilka frimärken han ska köpa till hur det går i travet och om han kanske borde tippa. När det väl är min tur är jag så uppe i varv att jag är mycket nära på att vara högst otrevlig mot kassörskan. Men eftersom jag själv jobbar i kassan ibland vet jag att det är inte hennes fel och håller igen. Får kortet.

Rusar vidare upp mot busstationen. Precis när jag ska gå över övergångsstället ser jag bussen komma och hur bilarna får grönt och jag därmed kommer att bli överkörd om jag så mycket som sticker ut en tå på vägen. Då händer det, miraklet. Bussen som är på väg åt andra hållet stannar och släpper förbi mig (chaffisen måste känt min stress genom vindrutan där han satt). Och jag hinner till bussen! Så du busschaufför, stort tack, du räddade min dag!

Nu har jag både jobbat och tränat och är helt utmattad så jag ska lägga mig ner och lyssna på lite skön musik. Gonatt!

Amnesty-vän

Redan när jag kom ut från tunnelbanan resignerade jag mig. Jag visste att det var mig de var ute efter så jag förberedde mig på en omväg eller två eller ett kort nej till svar. Det är annat om man har musik i hörlurarna, då kan man bara låtsas som om de regnar. Dessutom, varför ska de komma fram och störa en när man går och lyssnar på musik? Det är alltid de ensamma som är offren har jag märkt. Jag går mycket ensam. Till och från dansen, till och från tunnelbanan, till och från jobbet. Går jag ensam slår det aldrig fel, jag blir alltid haffad. Så även igår.

Den första kom framgående redan efter några meter. Mitt försök till omväg och byte av trottoarkant misslyckades alltå.
- "Hej, är ni intresserad av Amnesty?"
Stor suck inombords.
- "Nix"
Vandringen fortsätter.

Sedan hinner jag faktiskt ytterligare en ganska bra bit innan nästa hallå ljuder. Suck, jag vill inte ens titta dit, men va fasen- de är väl människor de med, jag kan ju inte låtsas att de vore luft. En snabb blick, registrerar inte ens vem det är och är faktiskt tvungen att titta igen. Någonting i mitt undermedvetna säger åt mig att titta igen. Och mycket riktigt, det är en av mina danskompisar.

Jag fick en sådan tankeställare. Det slog mig aldrig att det bara är ett jobb, att det kan vara folk jag känner som står där. Jag riktigt skämdes när jag insåg hur totalt jag verkligen hade förberett mig redan innan på att dessa är inga jag vill ens titta på för jag orkar inte. Jag var tvungen att fråga hur hon stod ut. Hon svarade att det bara var hennes andra dag. Jag sa även det, att det måste vara ett skitgöra. Jo, folk behöver liksom bara vara lite trevliga och säga "nej tack" eller "jag har verkligen inte råd" tyckte hon. Det är ju fullt förståligt det också. Så från och med nu, inga mera förutfattade meningar när det gäller, ja vad kallas det, gatuförsäljare? njäe, ja, de man möter i alla fall. Det enda jag behöver göra nu är att öva in ett trevligt nej tack ;P

Hehe, absolut inte. Jag har faktiskt stannat och pratat med två. Två snyggon till telefonförsäljare. Dock pratade vi inte så mycket om telefonförsäljning...

Humor

3 april 2006, Storstockholm, tunnelbanan.

-" Se upp för dörrarna"
- "Dörrarna stängs..."
-"...Nu"

Ibland är det så fantastiskt när saker och ting inte blir som de alltid är, utan när det händer någonting som gör att man får fnittra lite. Jag och tjejen på sätet mittemot mig fångade varandras blickar och kunde inte låta bli att flina innan vi åter sjönk in i våra böcker och vår egen värld. Började på en ny bok igår och jag gillar den skarpt redan.

"/.../ I en skola där en överdriven finne räckte för att bli utfrusen innebar det social spetälska att som svart missionär, över en och åttio och med knästrumpor, försöka omvända sex hundra katoliker till att bli Jehovas vittnen.
Ryan var alltså röd som en rödbeta. Och Clara var svart som en svartrot. Ryans fräknar var en våt dröm för varje pointillist. Clara kunde gapa runt ett äpple med framtänderna utan att tungan kom i närheten av det. Inte ens katolikerna kunde förlåta dem för det (och katoliker distribuerar förlåtelse i samma takt som politiker vallöften och horor sig själva)/.../"

(Zadie Smith, Vita tänder, 2000)

Det där med Jehovas är ju också en ganska intressant sak, skrämmande om ni frågar mig. På deras officiella hemsida läste jag nämligen nyss att det finns ca 6 miljoner "Vittnen" runt om i världen. När domedagen kommer [ vilket den skulle gjort både år 1914 och 1975 ;) ] kommer dock endast 144 000 Jehovas föras från jorden till himlen. Jag frågar mig själv då, lite försynt förståss; vad händer med de resterande fem-miljoner-åtta-hundra-femtiosex-tusen vittnen som även de följde Jehovas lära? Många uppfattningar jag väl hört om Gud, men grundtanken brukar ändå vara att alla som tror på honom kommer till himlen. Men inte här. Här verkar det dock som "eliten" har en given plats. Resten? Sorry- tack för förtroendet you guys, better luck next time eller vad?

Pirr

Jag vet vad jag vill. Till 110 %, finns ingenting annat. Jag har varit inställd på det ända sen i höstas. Jag vill dansa, utbilda mig vidare till yrkesdansare i höst. Kanske klarar jag det, kanske inte. Inget vet. Jag vill dansa därför att jag vill inspirera andra. Mitt mål är inte att bli dansare och synas överallt. Helst vill jag bli danspedagog, alltså lärare. Och koreografera. Det är inte utan att fjärilar flyger upp i magen på mig när jag ser att sommarens kursprogram börjar komma ut. Snart kommer även ansökshandlingarna ut, det är sjukt nära, kommer bara närmre och närmre. I höstas var det skoj för det var ändå så långt bort, nu är det inte långt bort. Men det är skönt, ska bli skönt att få antagningarna avklarade i sommar. Då vet man, man kan gå vidare (förhoppningsvis). Om inte? vad händer då? Jag vet inte, det får jag ta ställning till då. Men den största tanken är ändå att jag ta mig fan ska lyckas. Jag har inte lagt ner såhär mycket tid på att inte komma någonstans. Och det är nog den inställningen man måste ha. Ödmjukhet i all ära, det om något behöver dansvärlden mer av. Men har man bestämt sig för att satsa kan man inte säga till sig själv "jag ska se om det går". Nej, det går i början men inte när det väl gäller. Då måste man vara bestämd.

nu jävlar, here I come ;)

Konstiga drömmar II

Ytteligare en natt med mycket mystiska drömmar har förflutit. Vi var på tåget och en tant satt mitt emot mig och sa att jag inte fick ha mitt ben nära henne, jag svarade med att säga att hennes hund inte fick ha sitt huvud i mitt knä. Därefter började en brännbollsturnering. Det fanns bara en brännare på planen och jag. Alla kastade pingisbollar från tågfönsterna som jag var tvungen att fånga innan brännaren. Men det blev krig (jag var nu i tågvagnen igen.) Kriget bestod i att några andra, vilka vet jag inte, skulle överta tågvagnen men vi kastade skor på dem så det skulle försvinna. Det var även barn vi kanstade på kommer jag ihåg. Skorna var tvugna att vara svarta annars fick man inte kasta dem. Så jag har fnittrat mig fram genom diverse både mer och mindre "pålitliga" Drömtydningssidor och därefter gjort en liten analys.

"Symbol analys"

• Tåget står för någonting vi känner att vi måste följa med genom livet (trots att detta är "fel" då vi har en egen fri vilja). Det är både en varning och en maning till att rannsaka mig själv.
• Hunden kan antingen visa tillgivenhet eller fientlighet. har man en trofast hund (vilket jag skulle kalla den i min dröm) är man i harmoni med sig själv. Kan även stå för vän.
  
• Svart står då geivetvis som någonting negativt ( i motsats till vitt)

Min analys

Jag skulle faktiskt inte säga att just denna dröm betydde speciellt mycket. Personligen är jag inte en person som lägger någon större vikt vid drömmar över huvud taget då mina oftast är ett hopkok av precis allt möjligt och jag sällan känner någonting i drömmen. Däremot är det en annan sak om drömmen framkallar en känsla, då kan jag säga att det kanske betydde någonting. Nu när jag tänker efter fanns det faktiskt en känsla med i drömmen, det var när jag kastade en svart sko på ett av barnen. Det kändes som om jag faktiskt skulle kunna skada honom och det fick mig att vara försiktigare och inte kasta på de små. En obehagskänsla helt enkelt. Skulle jag analysera den känslan skulle jag säga att jag kanske borde ta det försiktigt eller att jag helt enkelt har skadat någon tidigare och det bara återkom i drömmen. Jag får ta mig en funderare helt enkelt ;)